så här på kvällskvisten är det livsfarligt att börja tänka för mycket.
pratar just nu med en del utav oss fem på msn. min Hanna.
jag saknar verkligen vårat klockrena gäng, vi sågs varje dag och det går inte att förklara hur kul det var. det kunde knappt gå 5 minuter utan att någon av oss skrattade. och när de tråkiga och svårare dagarna kom så visste vi alltid vart vi hade varandra och visste oftast hur vi skulle hantera situationen.
Vi kunde sitta vid vårat runda bord på matten och egentligen inte göra så mycket, retade ida tills hon bytte plats och fick ett beök av Ellie det va rutiner efter rutiner.
det känns också sorligt är att jag inte behöver skicka ett sms till hanna ca 3 ggr i veckan och fråga vart hon är innan vi börjar för jag glömt nyckeln till mitt skåp, nu har jag ju skaffat kodlos på en annan skola. nu förtiden går jag inte ens till skolan med ida, även ifall det ofta va ganska tyst när vi gick till bussen så va det ännu en saknad,  omtyckt rutin. det känns också tomt att inte se när Sara får panik för att hon har brottom till bussen och slänga upp väskan på ryggen och ta LÖPET! och när vi slutade prata med Ellie för hon va tvungen att gå på lektionen. När hanna försvann från lektionen och vi andra behövde inte säga något utan vi visste vart hon va. vi visste också att när aklassen hade hemkunskap så skulle Ellie inte gå dit.

jag säger inte att jag inte trivs på infokomp, det är en jätte bra skola och jag tycker om klassen. men det kommer aldrig bli samma grej. tror jag inte.
för ni 4 tjejer har verkligen gjort ett stort avtryck i mitt liv, ni kommer alltid betyda massor för mig era knäppisar!

ah, va känslomässigt detta blev nu.
bye!


älskar er!